En känsla, en saknad.
Jag har varit så extremt glad den senaste tiden,
och jag vet att jag har 100 anledningar till att vara glad,
men ikväll sitter jag här och skriver, och jag kan inte tänka på en enda sak som får mig att må bra.
Det är känslan som drar ner mig,
jag är ensam men jag klarar inte av det,
'Jag känner att jag andas men inte att jag lever'
Och ja, jag har inte känt denna känslan på länge men nu är jag tillbaka igen,
på ruta ett och det känns inte som att någonting alls har förändrats sedan förut.
Samma jävla tankar,
Varför ska jag vara här?
Varför ska jag stanna?
Blabla det finns många som älskar mig. Men fuck det där helt ärligt,
folk säger att dem älskar mig men en sekund senare så har dem vänt mig ryggen till.
Man kan inte lita på någon,
och det är en så jobbig känsla,
Att inte kunna lita på vad folk säger och kunna ta åt mig utav det.
Jag går omkring på jorden som vilken annan människa som helst,
men inuti är jag helt förstörd.
Men jag trodde faktiskt att jag inte skulle behöva må såhär himla dåligt igen,
Känna att jag inte räcker till & känna att jag inte är någons anledning till att stanna.
Just nu önskar jag att jag kunde vara hos dig Rebecka,
så vi kunde skrattat sådär som vi alltid kunnat förr.
Gråta i din famn & bara kunna släppa ut allt dedär hemska som finns inom mig,
gråta med dig & sedan kunna vara glad för att du funnits där.
Och jag hoppas att du ser mig,
jag hoppas verkligen det..
Här nere på jorden, livet är så kallt & dagar som idag så förstår jag varför du valde det du valde.
Och det känns så hemskt att jag säger dehär,
men jag kan förstå varför du inte orkade.
För jag börjar själv inse det,
jag har varit stark så himla länge & byggt upp så himla mycket,
Men nu står jag på Botten igen och det finns ingenting annat jag kan göra än att känna mig helt tom,
Det finns så många runt omkring mig, så många som bryr sig men samtidigt inte,
för allt är bara en lögn.
Jag önskar du var här,
för jag visste att du verkligen brydde dig om mig.
Jag vill kunna krama om dig,
krama dig hårt och aldrig släppa taget,
För dagen jag fick veta att du försvann var dagen jag förlorade mitt liv.
Och även om jag låtsats,
och verkligen trott att jag fått mitt liv tillbaka så går det inte att vara stark längre.
Jag frågar ofta mig själv varför just jag behövde förlora min allra bästavän, den som alltid stötta & fanns där & som förstod hur jag kände,
men jag finner aldrig något svar,
och jag tvekar på att jag någonsin kommer kunna göra det,
men jag orkar inte mer,
jag gör inte det.
Jag har gråtit dem senaste dagarna men jag har aldrig kunnat svara på varför när folk har frågat,
jag har inte kunnat gömma det.
Helt plötsligt kommer bara dendär känslan och allt inom mig krossas,
och tårarna rinner.
Vad ska jag göra? Det finns ingenting jag kan göra,
ingenting kommer hjälpa mig, ingenting.