deadangels.blogg.se

En sak jag börjat störa mig på är att vissa av mina vänner tycker att jag är FÖR djup i vissa av mina inlägg, och sure, dem kanske är rätt så deep, men jag skriver iallafall hur jag känner.

och någonting som stör mig ännu mer är att dem kommenterar på att jag skriver så mycket annorlundare än hur jag är i beteendet när man ses.

yeeeeh sure jag kan sitta och skriva såhär oseriöst, men jag anser inte att det framför några direkt seriösa känslor i det hela.

Och en sak, min bästavän planerar att försvinna 13/2.

Delvis för det är fredag den 13:e och allt dåligt brukar hända då, men jag förstår inte hur hon kan tänka tanken att lämna mig här.

Jag har förlorat becka, en av dem närmaste jag hade, och nu planerar en till att lämna mig, att lämna allt. och jag klarar inte ens av att tänka på det utan att gråta, jag klarar inte av att förlora mina närmaste vänner hit och dit, för det finns inte så många utav dem.

Och jag vill speciellt inte att den person som alltid visat omtanke och brytt sig om mig ska försvinna, den som fått mig förstå att visa saker är för svåra att klara av själv, och att man möjligtvis skulle behöva ta hjälp ifrån någon annan för att få sig själv må bättre.

Och jag känner såhär, jag får panik bara jag tänker tanken att jag kan förlora henne inom 12 dagar.

Och jag har heller ingen försäkring på att hon försvinner, men jag vill samtidigt inte bara behöva vänta och se ifall hon gör det, för då kommer jag få leva resten av mitt liv med ångest, för att jag kunnat göra någonting men som jag var för rädd för att göra.

Med det menar jag inte att jag tror att hon bara ljuger om att hon ska göra det, utan att när hon står där och ska göra det, att hon tänker på allt hon har här, och möjligtvis att det är en anledning till att hon inte klarar av det.

Helt ärligt så hoppas jag att när hon står där, och tänker göra det, att hon tänker på att hon lämnar mig här. och jag säger inte så för att vara taskig, utan för jag tycker hon ska veta att om hon lämnar mig, kommer jag inte klara mig.

Och jag är inte orädd, att förlora vänner är det jag fruktar mest av allt.

Och bara den tanken, får mig fundera på ifall jag borde berätta för någon, jag skulle göra allt för att hon inte ska göra det, jag kanske ska bura in henne i en liten bur så hon inte kan röra ett enda ben.

nej, men det är så. att jag inte klarar av tankarna som bildas i min lilla fucking hjärna, jag klarar inte av att veta att jag KANSKE förlorar min bästavän om 12 dagar. det går inte helt enkelt.