du vill veta vad jag känner, men ingenting känns.
'Det är inte bara lycka bakom stängda dörrar'
det var längesen som jag faktiskt bloggade "direkt" ifrån hjärtat, och jag vet inte men senaste tiden så har jag typ inte känt så mycket alls.
Jag har känt att om en vän skulle lämna mig skulle jag inte ens orka bry mig.
och jag tror att allt detta mest beror på allt som hänt med becka, att hon inte finns längre.
det kanske inte längre verkar som en stor grej, men det är hemskt. Jag har gråtit varje kväll enda sedan det hände. Varenda kväll.
och det är inte så att jag är svag, utan det är så att det hugger som en kniv i bröstet,
en kniv som inte blivit utdragen, och som aldrig kommer att bli utdragen.
och jag vet inte varför men den kniven får mig att vara kall,
jag bryr mig inte om skolan, om familjen, om vännerna eller någonting alls.
jo visst, jag bryr mig väl om någon av mina vänner mår dåligt men som jag känner just nu så är det inget jag skulle kunna lägga ner speciellt mycket tid på för att få dem må bättre.
jag har alltid sagt att jag mår bättre av att få andra att må bra, men senaste tiden har jag varken mått bra eller dåligt själv och det har fått mig att inte kunna vara speciellt positiv ang någonting annat heller.
Många tror att minnen är någonting vackert, någonting minnesvärt.
jag tycker numera att det bara är hemskt, det är en händelse som man vet aldrig kommer uppstå igen, och jag tycker inte det finns ett piss som är positivt i det.
Vad känner jag? HAT.
Jag känner hat ang allt. Finns ingenting jag älskar, INGENTING.