Trapped Queen
Vet du hur det känns? När allting du gör verkar som en kamp, där du inte vill lämna huset eftersom du vet att alla dömer dig. När du inte ens kan be om vägbeskrivning i rädsla för att dem kritiserar dig. Där det verkar som att alla alltid verkar peka ut dina brister. Den känslan där du känner dig så sjuk för ingen anledning.
Känner du någonsin känslan där du ser dig själv i spegeln och hatar allt du ser? Den känslan när du ser andra vackra tjejer och önskar att du såg ut som dem. När du jämför dig med alla du möter. När du inser varför ingen någon visat intresse i dig. Den känslan när du känner dig så besviken över vem du är och allt du har blivit, den känslan när varje bit i din kropp gör att du vill vara sjuk. När hunger är mer underhållande än maten. Känslan av misslyckande när man äter en måltid.
Känner du någonsin känslan när du inte kan springa så långt som folk i din klass? Rädslan att veta att alla ser dig som en ”Ur formad tjock/smal slampa” Den känslan när du bara vill släppa ut allt men du vill inte se svag ut. Rädslan du har i klassen när du inte förstår någonting men du är också för rädd för att be om hjälp. Känslan av att skämmas för att stå upp för dig själv. Känner du känslan när din djupaste rädsla blir till verklighet.
Rädslan att du aldrig kommer att vara tillräckligt bra. När du känner som om du förtjänar all smärta du ger dig själv. När du äntligen förstår varför alla hatar dig. När du äntligen inser den hårda sanningen. Förstår varje skära, varje bränna, alla blåmärken du har gett dig själv, förtjänade du. I själva verket förtjänade du värre. Den känslan när du tror att du förtjänar konstant och brutal smärta. Vet du hur det känns att bara vilja ge upp? När du bara vill att all smärta ska sluta men du vill att den ska fortsätta?
Men samtidigt så är det skrämmande att jag gör min bästa musik när jag går igenom min depression. I det ögonblicket, är allt jag ser svart, mörker och skuggor, men i den större bilden.. en välsignelse. När jag kollar igenom allt mitt arbete, min konst, skulle jag inte ändra eller ta bort min depression och ångest för Någonting. För att när jag får dessa dagar med regnbågar och färger så vet jag djupt ner, att jag bara är ärlig när jag är på djupaste vatten. Så det är som att lyssna på en annan sida av mitt sinne, som jag aldrig inser existerar, tills jag får den lilla tittuten genom persiennerna och äntligen ser solljuset. Enkla stunder, även om dem bara varar i några minuter, vet jag djupt ner.. att kanske har jag en talang. Kanske har jag fått något, en ”gåva” som vissa människor kallar det.. Så, om det inte var för min depression, skulle jag aldrig tro att jag hade något som var värt att ge.
