deadangels.blogg.se

Kom tillbaka rebecka, jag behöver dig.

Jag hittar inte längre ut vill sätta fötterna i land, men det är svårt när man simmar emot vind.

Vill bara skriva de är fan det enda jag kan, förmedla tankar genom papper där jag talar sant och jag känner att kraften börjar syna, jag börjar tvivla.

Har kommit långt men fallit bak lika snabbt som jag blivit påmind av helvetet som håller mig fast

Hur känns när man lever och hur känns ett bra liv?

 

Jag vaknar varje morgon med lusten att göra rätt, att jag ska vara en bra och meninsfull person,  att det ska vara så enkelt som det låter, men så omöjligt som det är, att vara glad.

Men under varje dag faller hjärtat ner från bröstet till magen.. På en tidig eftermiddag blir jag övervunnen av känslan av att ingenting är rätt, eller att ingenting är rätt för mig och av lusten att få vara ensam.

På kvällen får jag det jag önskar, ensam i min sorg. Ensam i ensamheten. Jag är inte ledsen, upprepar jag om och om igen, jag är inte leden.

Jag gör det som att jag någon dag kommer kunna övertyga mig själv, eller lura mig själv, Eller övertyga andra – Det enda som värre än att vara ledsen är att andra vet att du är ledsen. Jag är inte ledsen.

Jag ska somna med mitt hjärta vid foten av sängen, som ett tamdjur som inte är en del av mig alls. Och jag kommer vakna med det igen vid revbenskåpan, efter att ha blivit lite tyngre, lite svagare, men som fortfarande pumpar.

Och vid eftermiddagen kommer jag återigen bli övervunnen med en önskan att få vara någon annanstans.

Jag är inte ledsen.