du är aldrig nöjd.
Nu var det ett bra tag sedan jag skrev ett inlägg här, har egentligen inte alls haft mycket att skriva om, inte mycket alls faktiskt. har inte riktigt orkat brytt mig om det mer "privata" som har hänt i mitt liv, har mera fokuserat på allt som är bra.
Och ja, tankarna på Rebecka sitter som inristat i mig.
Och i sommar ska jag till farmor och sommarjobba, och jag funderar på ifall jag ska göra en tatuering för pengarna jag får ifrån sommarjobbet, det är en tanke i alla fall.
någonting som påminner mig om Rebecka.
Mamma har sagt hårt nej till det, men pappa sa att det var OK ifall jag gör någonting som påminner om henne, men inte hennes namn på min arm.
& jag har precis setat ute i över en timma och snackat med robert om depression & tabletter osv.
och jag funderar själv på att ringa bup så jag får sådana.
Inte för att jag visar att jag mår dåligt, men tankarna kommer så fort man är själv. det är då allt blir så himla fel och det är i dem situationerna man gör dem mest idiotiska sakerna.
Jag vill inte vara själv längre, jag klarar inte av det.
ensamheten är min värsta fiende & att vara ensam är aldrig ensamt.
min ensamhet är ett svart hål som kväver mig & får mig att inte vilja leva längre.
Jag har haft den känslan väldigt ofta senaste tiden, och jag vet inte helt ärligt hur jag ska hantera det, jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen,
för att jag har känslor eller för att jag klarat av att hantera det fram tills idag.
För jag känner att jag inte orkar länge till, och det behöver jag hjälp med för annars kommer jag sluta upp precis som Rebecka.
Det kommer sluta med att jag skär sönder mina armar och mår dåligt men håller det inne.
och det kan jag inte tillåta att det händer, för jag lever för Rebecka.
Hon var mitt liv & livet utan henne är egentligen inte alls värt att leva, men hon är den jag lever för nu. hon är den enda som jag egentligen brydde mig om.
och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag gjorde någonting som jag visste skulle såra henne.
jag skulle inte klara av att leva med ett sådant samvete. DET är det enda jag bryr mig om.