Tears are words that needs to be written
Vi alla har dagar då vi känner att allting känns hopplöst, att livet inte har någon mening och dagar då vi funderar på varför vi ens existerar.
En sådan dag har jag haft idag.
Jag har sovit bort hela lördagen, vaknat ett par gånger, gråtit och sedan somnat om.
Jag har aldrig känt denna känslan förr.
Aldrig förr har jag känt mig så tom, så hopplös.
Aldrig förr har jag haft en sån känsla där jag verkligen vill sätta kniven emot strupen och bara slita av den.
Jag kan inte hantera detta, att känna att jag inte trivs, inte passar in. Att jag inte kan vara någonstans där jag känner mig behaglig.
Jag orkar inte vara kvar här, på denna plats. Jag har inte längre orken till skolan, till vännerna, till att vara vaken.
Jag har ingen ork till någonting och det känns så extremt jobbigt för jag vet hur alla omkring mig blir skadade.
Sårade, för att jag tar avstånd ifrån dem. Men dem förstår inte att jag är så sjukt förstörd, jag orkar knappt gå upp på morgonen, sätta på mig kläderna och gå till skolan. Sitta på de jobbiga lektionerna som bara får mig att vilja skrika. Ingen förstår hur jag känner mig och det är det värsta, jag går igenom detta helt själv.
Jag står på botten, och hur mycket jag ens försöker så kommer jag ingenstans.
Man kan inte skydda sig själv ifrån allt det hemska, om man inte skyddar sig själv ifrån allt det goda också.
Att varken kunna vara glad eller ledsen.. Har ni någon ANING om hur det känns?
Jag är inte bitter, eller egoistisk. Jag är ledsen.
Men det finns ingen som förstår det, hur det känns när ens egen mor säger till en att man inte tänker på någonting annat än sig själv.
Det känns hemskt. Och jag tänker på det varje dag, att min mamma ser mig som någon som bara tänker på sig själv och jag står inte ut med den tanken av mig själv.
Är det verkligen så? För jag kan inte se det på det sättet. Jag känner mig så ensam, och det känns som att det inte finns någon i hela världen som någonsin skulle kunna förstå min känsla.
Är det så svårt?..
Är det så svårt att få känna riktig glädje?
Att faktiskt kunna få skratta och vara glad på riktigt för en gångs skull?