...
När det brinner i bröstet och man bara vill slita ut allt inom en som gör ont, det känns hemskt.
när man förlorar något eller vet om at någon har förlort någon som betytt väldigt mycket för en.
För ca 40 minuter sedan fick klassen veta att en klasskompis till oss varit med i en olycka,
hon klarade sig undan med lindriga skador, men hennes far avled.
och det är hemskt detta, att sådant händer alltså.
att man ska behöva vara stark, förlorar folk hit och förlora folk dit, det fungerar inte i längden.
tillslut ger man upp och jag tycker INTE DET ÄR RÄTT.
det är en helt sjuk värld vi lever i, det är helt sjukt hur folk kör i trafiken, hur dem behandlar varandra, hur dem beter sig i socialt sammanhang.
MAN KAN INTE BETE SIG HUR SOM HELST.
Jag är så chockad, för jag vet hur det är att förlora någon.
Jag förlorade Rebecka, visst hon var min bästavän och det är svårt att få bort den obehagliga känslan,
men när jag fick höra att hennes far hade avlidigt var det helt obegripligt, någon hon varit med i hela sitt liv, växt upp med och haft 16 års underbra minnen tillsammans med.
Ja jag har förlorat någon, men jag kan inte förstå hur det känns att förlora någon som stod en SÅ jävla nära.
Det går helt enkelt inte.
Jag tycker det är hemskt, visst visst olyckor händer osv osv.
Men jag förstår inte hur man kan vara så oförsiktig, vi pratar värdefulla liv.
Det är inte någonting man bara kan slänga fram och tillbaka, man har bara EN chans i livet, man har bara ett liv och man har bara några år på sig att kunna leva upp till sina egna förväntningar.
Och om man inte är försiktig, så lever man helt i onödan.
dethär är hemskt, och det värsta att det gör så hmla ont, och det är inte ens min egen far det handlar om,
det handlar om någon jag knappt ens känner, men jag känner ändå så jälva stark empati för detta, det är så hemskt. Så jävla hemskt.